Hur mycket bestämmer ert soc om vad barnet ska ha i er familj?
Vår placering är under LVU och vårt soc bestämmer saker som vi upplever
hör till familjebeslut i och med att det är vi som ska arbeta efter den genomförandeplan som vi har för vårt barn.
Många gånger blir det, som vi ser det, ogenomtänkt och soc blir som någon som omyndigförklarar oss och stjälper vår rätt att ta beslut som föräldrar. Det köps in saker som vi ser inte kommer att fungera, barnet får saker som i förlängningen innebär ett merarbete för oss och en återkommande utgift. Utgifter som barnet själv inte har en möjlighet att bekosta t.ex bensin. Det har inte heller funnits någon diskussion här hemma innan utan sakerna bara kommer "uppifrån".
Det är precis som om ett av mina barn åker bort med en kompis över en helg och kommer tillbaka tatuerade, ombesörjt av kompisens föräldrar.
Vad jag stör mig över mest är naturligtvis att saker och ting bestäms över vårt huvud. Varför blir vi inte ens tillfrågade och varför hör de inte med oss vad vi över huvud taget tycker?
Var går egentligen gränsen mellan socialas ansvar och vårt?
Vår placering är under LVU och vårt soc bestämmer saker som vi upplever
hör till familjebeslut i och med att det är vi som ska arbeta efter den genomförandeplan som vi har för vårt barn.
Många gånger blir det, som vi ser det, ogenomtänkt och soc blir som någon som omyndigförklarar oss och stjälper vår rätt att ta beslut som föräldrar. Det köps in saker som vi ser inte kommer att fungera, barnet får saker som i förlängningen innebär ett merarbete för oss och en återkommande utgift. Utgifter som barnet själv inte har en möjlighet att bekosta t.ex bensin. Det har inte heller funnits någon diskussion här hemma innan utan sakerna bara kommer "uppifrån".
Det är precis som om ett av mina barn åker bort med en kompis över en helg och kommer tillbaka tatuerade, ombesörjt av kompisens föräldrar.
Vad jag stör mig över mest är naturligtvis att saker och ting bestäms över vårt huvud. Varför blir vi inte ens tillfrågade och varför hör de inte med oss vad vi över huvud taget tycker?
Var går egentligen gränsen mellan socialas ansvar och vårt?