Bli familjehem funderingar!

[nica]

Vi är helt nya på detta med familjehem men har funderat ett par år på att ansöka om att bli det. Men nu när det börjar närma sig dyker det upp frågor mest hela dagarna tycker jag... Typ duger vi, kommer vi bli godkända, klarar vi det??? Vad anser ni som kan om detta... Vi är ett par i 30 och 40 år gammla. Har stoooort hus på landet. Ladugård och marker för alla möjliga typer av fritidsintressen för barn. Hundar, katt och höns ingår i vår lilla familj. Stabil ekonomi, fasta jobb. Stor respekt och kärlek för varandra. Varit ett par i över sju år. Gifta en tre år smen inga egna barn (inga på G heller). Normalt umgänge med vänner och inga jättekrävande fritidssysslor. Förutom att vi har totalrenoverat vårt hus nu under ett års tid! Men det börjar bli klart nu. Vi dricker knappt alkohol och har inga andra ovanor. Stabila i psyket är vi båda
Men... Jag var familjehemsplacerad som ungdom under två år i tonåren (eget iniativ, av fri vilja) pga mina föräldrars extremt jobbiga skilsmässa och oförmåga att reda ut situation efter. Mådde naturligtvis inte så bra under tiden innan placeringen och under den. Flyttade sen hem till mamma igen Idag har jag kannon kontakt med båda och vi har gått vidare efter allt jobbiga. Kommer detta vara en nakcdel i vår utredning eller ses det som positivt??? Hade även en tid efter ätstörningar... Inget problem sen över tio år tillbaka. Men känns lite som om det kan ses som psykisk ohälsa för resten av livet! Får ibland den reaktionen när man berättar för nån idag!
Min man då... Har många syskon och syskon barn som han har bra kontakt med. Bra kontakt med sin mamma. Men när han var ca 20 dvs 20år sedan knuffade han till en kille på fyllan och blev dömd gör ringa misshandel. Första gången jag hörde det skrattade jag nästan för det var så dråpligt och så himla olikt honom. Men nu börjar man ju undra om det oxå kan vara nått som ligger en i fatet? Måste man ens berääta om såna gammla synder för utredarna? För det låter ju värre än det faktiskt var när man inte känner honom. Vill ju inte mörka nått! Men inte heller få dem att tro att vi är några konstiga våldsamma instabila människor. Vi vill verkligen satsa på att bli familjehem. Eftersom vi känner att vi har sååå mycket att ge och jag har jobbat mycket med barn tidigare och tror detta skulle verkligen passa oss. Vad tror ni är det ide att ens söka eller har vi för mycket emot oss redan från början? :? Tacksam för råd

 

[Turnit]

Grattis till att ni vill bli fam.hem!!

Att du varit placerad innan kan ses som positivt, du har egen erfarenhet av hur det är att vara placerad, och kan sätta dig in i hur barnet mår. Har du inte kommit över det och är bitter, kan det dock ligga dig i fatet.

Din man...finns det kvar i registret bör ni kanske upplysa dem om det innan de får det i handen. Gör det inte det och ni inte känner att ni måste berätta, utan att det är gammalt och glömt, kanske ni inte ska dra upp det. Det handlar inte om att mörka, utan det är ngt gammalt och som var en dum grej i fyllan.

Önskar er all lycka till

 

[Deanna]

Hade även en tid efter ätstörningar... Inget problem sen över tio år tillbaka. Men känns lite som om det kan ses som psykisk ohälsa för resten av livet! Får ibland den reaktionen när man berättar för nån idag!

Egna, övervunna svårigheter är en styrka när man ska möta andra människor med knepigt bagage. De flesta... "normala" människor blir rädda för andras gamla problem, men bra socialsekreterare är inte normala utan ovanligt kloka och medkännande. De fattar att du mår bra nu, men att du vet extra mycket om ångest, och så är det inte mer med det.

Om soc rynkar på näsan åt att du haft ätstörning så skulle det för mig vara en varningssignal att det är ett soc som DU inte vill jobba med!

Vad tror ni är det ide att ens söka eller har vi för mycket emot oss redan från början? :? Tacksam för råd

Klart ni ska söka! Ju fler som vågar söka, desto större möjligheter för soc att hitta rätt hem till rätt barn. Lycka till!

 

[många ungar]

Ja klart ni ska söka, Att det finns saker i bagaget ....vilken normalt barn har inte en det ? i sin uppväxt som man både kan skratta o gråta åt :wink:
Alltid finns det något men vi växer upp och lär oss skillnad på rätt och fel och det +massor av kärlek och tålamod är ju det dom här barnen behöver!
Då är det så extra passande med dej som har egna erfarenheter som du kan nyttja i både bra och dåliga situationer(Typ Jag vet hur det känns.. Jag har åxo varigt plaserad o det va okey).

Så sök på attackera socialen som en bullterier o berätta att ni finns o vill, har lust ,Ja du vet :claphappy:
Lycka till :razz:

 

[honey]

Vi har både det ena och det andra i våra ryggsäckar.
Har av alla soc fått veta att det är POSITIVT att ha varit med om saker OM man har kommit vidare.
Sökt hjälp om det behövts (MKT positivt), kommit till insikt och framför allt släppt det gamla och gått vidare, stärkta av erfarenheten.

Har man bara glidit på en räkmacka genom livet är man inte tillräckligt rustad enl dom vi varit i kontakt med.