Hur orkar man?

[Josse]

Hejsan!
Vi fick ett litet pyre placerat hos oss i somras så nu har h*n bott här i snart 6 underbara månader :razz:
Men jag kämpar så med alla mina känslor. Känns som pyret alltid har varit en del av våran familj och tanken på att h*n kanske kommer flytta hem en dag känns så tung.. Samtidigt så vet jag att det är det man alltid ska ha med sig i sitt "uppdrag" men det hjälper ju inte när det handlar om känslor.Jag vet också att soc. vill att pyret ska växa upp hos oss men det är väl inte säkert att det blir så, bara för att det är vad dom vill? Samtidigt hyser jag stor respekt för bioföräldrarnas situation och förstår att dom har det superjobbigt.
Men när ett litet barn har bott flera år i ett familjehem kan man bara " få hem " barnet då?
Det tar mycket energi från en att hela tiden tänka ett halvår framåt, samtidigt som man försöker tänka på här och nu!! Jag vet egentligen inte vad jag ville fråga med detta inlägget, kanske mest skriva av mej :roll: Sist vill även jag passa på att önska er alla fantastiska människor en RIKTIGT GOD JUL!!
Kramar, Josse

 

[Gör mitt bästa...]

Känner så med dig. Det är så enormt jobbigt och jag tror att vi mer eller mindre fasar för en ev hemflytt, men jag tror ändå vi skiljer oss lite åt. Kanske har jag fel, men jag tror att vissa av oss fam.hemsföräldrar ser uppdraget som ett jobb med känslor i och andra ser barnet som en del av familjen plus att man har biosar i tillägg i större eller mindre grad. Generellt tror jag att de som har små barn placerade har det tuffare med det här, om barnet placerats tidigt. De som fått barnen i sina hem i skolålder eller i tonåren där barnet redan har fler och tydligare minne av det som varit i biohemmet, tror jag lättare ändå kan se barnet med andra perspektiv. Jag tror också att vi som tagit emot små barn har också andra tankar vad det gäller anknytning med våra respektive bonusbarn, oftare ser barnen oss som mamma/pappa i första hand, medan äldre barn har en annan syn. Jag kanske har fel, enligt några av er, men det är vad jag själv upplevt då vi tagit hand om alltifrån 4-månaders till 15-årsbarn. Sen blir det också skillnad om soc säger från början eller under tidens gång att barnet bör bo kvar i fam.hemmet. elelr om fokus aktivt ligger på återförenong i biohemmet. Vi har knutit olika an till de barn vi tagit hand om. Så är det och så skall det nog också vara. Iallafall är det så jag tänker efter diverse teoretiska högskolestudier om anknytning och barns utvecklin och även genom de möten jag haft med många barn genom åren, dels de som mina föräldrar tagit hand om, men även de vi själva vårdat och älskat.

Kanske inte svaret på din fråga- eller hade du ingen fråga :wink: - minns ej, men det är skönt att dela varandras tankar om denna den jobbigaste delen av uppdraget. Och du, det är nog så; att det inte hjälper att man ska ha med återföreningstankarna i tankarn eftersom vi blandar in djupa , grundläggande känslor i det vi gör för dessa våra minsta.

God Jul!!!

 

[honey]

Första gången jag läste inlägget från Josse funderade jag på hur jag skulle formulera ett svar.......

!Gör mitt bästa...", du gjorde jobbet åt mig!
Kan bara instämma med dina ord.
Mycket bra formulerat.

Med tron om att vi alla gör så gott vi kan!

 

[Deanna]

Känner igen mig 100 % i dina funderingar.

Och: instämmer 100 % med Gör mitt bästa.

Och: jag upplever de här funderingarna (som i vårt fall har funnits med i 2 år nu) som en process där man gradvis förstår mer och mer av vad just vår familjebild handlar om.

Jag hade en omedveten bild av hur det är att vara förälder innan vi fick en placering. Inlärd genom hela livet, hade aldrig kommit i kontakt med familjehem förr. Vartefter tiden går så blir den där bilden mindre och mindre fast i konturerna. Det kan kännas lite jobbigt i sig (om jag inte kan vara den mamma jag tänkt mig, kan jag vara en bra mamma då??) men jag upplever att jag landar mer och mer i verkligheten och lämnar mina fantasier om "lycklig familj modell 1A" och "jag lyckas som förälder genom att göra a, b, c" och "jag vet vad framtiden kommer att föra med sig". Alla de där föreställningarna är ju bluff och båg ändå. Som familjehem får man lära sig det. Som kärnfamilj får man KANSKE lära sig det, om man har tur/otur (oftast känns det nog som otur då, eftersom det verkar krävas katastrofer för att slå hål på myterna i de flesta fall).

Tanken "lillskrutt kanske flyttar" är inte det minsta behaglig. Men från början kunde den skapa känslokaos i mig och nu kan jag komma ihåg att "jag är ett stöd för lillskrutt oavsett var h*n bor" och "lillskrutt kanske stannar" och "jag kan inte veta vad som är bäst för lillskrutt, stanna eller flytta" också. Samtidigt. Det gör mig väl knappast klokare, snarare är man väl nästan per definition galen med så många olika tankar i huvudet samtidigt MEN jag skulle säga att jag senaste halvåret eller så har blivit en betydligt lugnare familjehemsmamma.

Det var mina julaftonstankar...

 

[LenaL]

Vi hade en liten en som flyttade hem till en annorlunda hem-bild efter 5 månader. Vi trodde vi skulle få behålla, men vi visste att det inte var säkert.

Vi konstaterade också att det enda vi kunde göra var att älska som om liten skulle vara kvar och sen sörja om liten inte blev kvar. För om man ska gå och tänka distans varja dag så blir itne anknytningen så bra tänkte vi.

Men eftersom osäkerheten fanns så tror jag hjärtat har en reservation ändå. Och vår anknytning går ju också gradvis.

När vi gjorde hemskolningen var vi jättenervösa över hur det skulle kännas, hur vi skulle må, men det gick så bra. Det tog itne många dagar innan liten vände sig till sin förälder istället för oss och då insåg vi att det var rätt.

Även innan så tänkte vi att vi vill ju det bästa för liten och om soc eller nån domstol anser att det bästa för liten är att flytta så får vi sälja att förlita oss på att det är rätt.

Och då får man sörja och släppa taget.

Vi har dessutom träffat liten efteråt och liten log från öra till öra och har det bra hemma med sin förälder.

Så på något sätt tror jag man orkar vad man än serveras. Men att ta ut en sorg i förskott gör det bara mångdubbelt värre.

Lev i nuet, antag att er lill* blir kvar och ta sorgen OM den kommer.

Det är mina råd till mig själv om inte annat

Kram o lycka till!