Vi har en placering där vi brottats med olika sorters problem. Vi har väl varit undrande och tyckt att beteendet i mångt och mycket liknar det som man kan möta hos barn med Asperger-problematik.
Vi har inte så mycket erfarenhet kring hur barn från ett dysfunktionellt hem formas och soc. har mer tyckt att beteendet beror på uppväxtmiljön. Med det har vi låtit oss nöja med tanke på att de har så mycket mer erfarenhet än vad vi har. Men vi har våra funderingar i alla fall...
Nu känner jag att det nog vore bra med en utredning. Visar det att allt är okej så kan vi gå vidare med det och om det däremot visar på något funktionshinder så skulle vi få en hel del klarhet kring beteendet. Barnet är dessutom ganska lik sin ena förälder vilket också kan skapa förståelse till varför saker är som de är. Barnet själv känner att det inte riktigt hänger med andra vilket ger den en viss osäkerhet.
Jag tror att det är bättre att själv veta så att man själv blir medveten och kan "ta hand" om sitt handikapp. Vid ett eventuellt handikapp är man ju också berättigad till hjälp som man annars kan få stå utan. Soc. menar att diagnos inte gör att barnet klarar sig annorlunda utan att den behöver hjälp och vägledning på samma sätt som den får genom oss.
Problemet är att barnet följer våra "regler" så länge vi finns i närheten. Det gör det inte av sig själv eller för sin egen skull. Det kan gälla att t ex borsta sina tänder (kan gå hur länge som helst utan). Barnet vill t ex ha bra betyg (G) och vet vad som krävs för att klara det, men har inte förmågan att se konsekvenserna när den inte lämnat uppgifter i tid. Nu tänker ni säkert att detta kan stämma på många, men då måste man se hur olyckligt barnet blir när "sanningen eller konsekvensen" kommer ikapp. Detta är inte vad h*n vill men den har inte förmågan att sätta ihop handling och konsekvens. Ni förstår vilket obegripligt liv barnet får då h*n inte kan få ihop helheten.
Nå till saken igen, kan en diagnos vara till hjälp eller kan det stjälpa?
Vad har ni för erfarenheter?
Vi har inte så mycket erfarenhet kring hur barn från ett dysfunktionellt hem formas och soc. har mer tyckt att beteendet beror på uppväxtmiljön. Med det har vi låtit oss nöja med tanke på att de har så mycket mer erfarenhet än vad vi har. Men vi har våra funderingar i alla fall...
Nu känner jag att det nog vore bra med en utredning. Visar det att allt är okej så kan vi gå vidare med det och om det däremot visar på något funktionshinder så skulle vi få en hel del klarhet kring beteendet. Barnet är dessutom ganska lik sin ena förälder vilket också kan skapa förståelse till varför saker är som de är. Barnet själv känner att det inte riktigt hänger med andra vilket ger den en viss osäkerhet.
Jag tror att det är bättre att själv veta så att man själv blir medveten och kan "ta hand" om sitt handikapp. Vid ett eventuellt handikapp är man ju också berättigad till hjälp som man annars kan få stå utan. Soc. menar att diagnos inte gör att barnet klarar sig annorlunda utan att den behöver hjälp och vägledning på samma sätt som den får genom oss.
Problemet är att barnet följer våra "regler" så länge vi finns i närheten. Det gör det inte av sig själv eller för sin egen skull. Det kan gälla att t ex borsta sina tänder (kan gå hur länge som helst utan). Barnet vill t ex ha bra betyg (G) och vet vad som krävs för att klara det, men har inte förmågan att se konsekvenserna när den inte lämnat uppgifter i tid. Nu tänker ni säkert att detta kan stämma på många, men då måste man se hur olyckligt barnet blir när "sanningen eller konsekvensen" kommer ikapp. Detta är inte vad h*n vill men den har inte förmågan att sätta ihop handling och konsekvens. Ni förstår vilket obegripligt liv barnet får då h*n inte kan få ihop helheten.
Nå till saken igen, kan en diagnos vara till hjälp eller kan det stjälpa?
Vad har ni för erfarenheter?