Du använder en föråldrig webbläsare. Det får inte visa dessa eller andra webbplatser korrekt. Du bör uppgradera eller använda en alternativ webbläsare.
Hej!
Vi har i 7 år varit kontaktfamilj till ett barn. varannan helg har h*n varit hos oss och det har på det hela taget fungerat mycket bra. För ca tre år sedan blev vi "deltids" familjehem då loven fungerade allt sämre hemma och mamman behövde i princip dagligt telefonstöd av oss. Nu har frågan uppkommit om vi kan bli familjehem på heltid till detta barn. Känslomässigt säger vi ja med hela hjärtat men vi känner oss osäkra då vi själva har ett barn av samma kön och samma ålder. Vi har hört av soc att detta ofta blir problematiskt. Frågan har dessutom inte varit väntad så vi har inte hunnit tänka så mycket tidigare. Har någon av er erfarenhet av detta?? Känns som om vi håller på att bli galena av allt funderande fram och tillbaka
Att man tror att man ska drabbas av överhettning i hjärnan av allt tänkande tror jag många känner igen sig i. Låter lite underligt att soc säger att "detta ofta blir problematiskt" med barn i samma ålder. De borde känna just er relation vid det här laget-låter lite mer som att de (om det är samma handläggare som frågar och säger problematiskt) har tänkt avråda er men ändå frågar först....Förstår verkligen er frustration och har själv valt att tacka nej inte mindre än 4 gånger nu. Är även i en liknande sits nu om att svara på en förfrågan om fortsättning som familjehem efter en jourplacering och samma :evil: s dilemma dyker upp igen. Man är inställd på ett uppdrag och det fungerar utmärkt och sedan får man förfrågan om en utökning som man inte alls tänkt sig :? Ja, vad ska jag ge för råd....ta ett familjebeslut med hjärtat men låt hjärnan också vara med...Lycka till!
Ville bara säga att vi har en biologisk 12-åring och en placerad 12-åring av samma kön. Det går som på räls! Låt inga utomstående bestämma vad ni ska tänka och känna, jag tror ni är kapabla att reda ut det själva! Lycka till med beslutet.
Hej igen!
Ser att mitt första svar kan missförstås och ser nu att jag inte svarade direkt på din fråga-jag tror inte att åldern i sig har någon som helst betydelse.
Däremot har jag hört av andra familjehem att det varit jobbigt pga det, att de exv försökt ta över varandras kompisar med konflikter på skolan som följd. Men sånt kan ju ske även mellan bio. Sedan är det ju så att även om de är jämngamla så kan ju utvecklingsnivån vara helt olika och därigenom kan de också bli jobbigt om de jämför sig mellan varandra. Men det är ju också något man får jobba med.
Vi har haft flera barn i samma ålder och av samma kön och fördelarna har också varit många: man vet ungefär vilka läxor som ska kunnas, vad som "gäller" i den åldern med mera. De har också haft otroligt roligt ihop. Våra erfarenheter har alltså varit i stort sett enbart positiva då våra bio har varit i samma ålder som våra placeringar som 12,14 och 15-åringar.
Jag tycker det jobbiga istället har legat på ett annat plan: att man har ett uppdrag som fungerar och sedan ska man ställa om hjärnan på något annat och det är då hela hjärnkontoret gör uppror-Hur gör vi nu då? Lycka till!
