När vår Liten, snart i skolåldern, får minsta tillsägelse har h*n brjat att tiga o stirra på oss. Detta är irriterande o svårt att tackla. Vi vet inte om det är för att Liten blir osäker, ellerom det är ngt annat som ligger bakom. H*n gör samma saker i förskolan som hemma osm hos mina föräldrar som är barnvakter ibland.
Ett exempel. Liten slickar ibland på människors armar o när h*n idag slickade mig sa jag att man inte får slicka människor, att vi inte tycker om det. H*n sitter då kvar, blir helt tyst o stirrar bara, ser "sur-osäker "ut. Ett annat exempel är om barnet i försolan gör ngt annat barn illa-med eller utan vilja- säger då personalen till sätter sig baret o stirrar o bryr sig inte om att säga förlåt (ngt h*n tycker är viktigt att alla andra gör mot henne) o h*n verkar låsa sig. Detta har pågått i drygt ett halvår. Har försökt att ignorera det, men det släpper liksom inte, h*n kan vara stirrande i en timme o mer o det är svårt att inte bli irriterad. H*n liksom tier sig ur problem- kanske för att h*n blir osäker...vet inte- finns det några teorier o råd kring detta?? :?
Barnet är utvecklingsförsenat o har en annan kronisk sjukdom- epilepsi. H*n är osäker o andra situationer o söker ofta stöd i osäkra situationer -o så till oss-men tror det blir problem då det är vi som är tryggheten som säger till. Det kan räcka med små tillsägelser som andra barn skulle rycka på axlarna åt....
Ett exempel. Liten slickar ibland på människors armar o när h*n idag slickade mig sa jag att man inte får slicka människor, att vi inte tycker om det. H*n sitter då kvar, blir helt tyst o stirrar bara, ser "sur-osäker "ut. Ett annat exempel är om barnet i försolan gör ngt annat barn illa-med eller utan vilja- säger då personalen till sätter sig baret o stirrar o bryr sig inte om att säga förlåt (ngt h*n tycker är viktigt att alla andra gör mot henne) o h*n verkar låsa sig. Detta har pågått i drygt ett halvår. Har försökt att ignorera det, men det släpper liksom inte, h*n kan vara stirrande i en timme o mer o det är svårt att inte bli irriterad. H*n liksom tier sig ur problem- kanske för att h*n blir osäker...vet inte- finns det några teorier o råd kring detta?? :?
Barnet är utvecklingsförsenat o har en annan kronisk sjukdom- epilepsi. H*n är osäker o andra situationer o söker ofta stöd i osäkra situationer -o så till oss-men tror det blir problem då det är vi som är tryggheten som säger till. Det kan räcka med små tillsägelser som andra barn skulle rycka på axlarna åt....