Så trött...

[Charlotta]

Visst vet man att tonåringar är jobbiga, men jag ser ingen utveckling!!!
Mitt bonusbarn är snart 20 men vägrar växa upp och ta ansvar som är lämpligt för åldern.
Jag blir så frustrerad!! Varför vill h*n inte se lyckan i att bli självständig och känna att vingarna bär? Har varit hos mig i snart 4 år och har mycket i bagaget så en del av mig kanske kan förstå att trygghet ska byggas upp men idagsläget tar mina biologbarn i undre tonåren betydligt större ansvar för hygien, tvätt och sitt ätande etc.
Att ställa större krav ger bara totala konflikter, det jobbiga med att ha ett så pass stort litet barn är ju att hans rättigheter är rätt stora vad gäller körkort, gå på krogen osv. Men h*n vägrar växa på områden som handlar om skyldigheter.
Så nu tvättar jag inte längre h*ns kläder då jag tycker att h*n bör lära sig sådant. Att försöka få h*n att intressera sig för att lära sig laga enkel mat är helt omöjligt - då åker h*n direkt till McDonalds istället.
Vad tycker ni jag bör göra? Det känns som om mitt uppdrag är att skola in h*n i vuxenvärlden men h*n vill absolut inte!

Kom gärna med tips, hur kan jag göra vuxenvärlden lockande?

 

[Voyager]

Vad säger er uppdragsgivare? Är det en frivillig placering?
Känner igen betendet från en av våra tidigare klienter..och det låter ju lite grann som att det kanske är något som inte är helt "normalt" att vara så där för en ungdom i den åldern.. Finns det någon diagnos?

 

[Charlotta]

Har just haft besök av soc då jag vill ha ny uppdaterad vårdplan. Det finns ingen diagnos utan min egna tankar är åt hållet "försummat barn som tar ikapp sin barndom". Soc väckte tanken på att ta hit arbetsterapeut för att utreda eventuella funktionsnedsättningar. Tror nog själv inte riktigt på det då h*n skötte ett helt hushåll med 3 minderåriga när h*n var under 13 själv! H*n säger själv att det är ju smartast att passa på att bli servad när man kan... Så diagnosen kanske är LAT? :smirk:
Det som faktiskt ororar mig är att genom att inte vilja/förmå/orka ta vuxet ansvar verkar h*n tappa tron på vuxenlivet och ger ett rätt uppgivet och deprimerat intryck emellan åt. Men vad som är höna och ägg i den här frågan är svårt att veta. Jag har begärt ökad kontakt med psykolog och hoppas den vägen ska hjälpa h*n.
Och kanske allt bara släpper när h*n väl måste stå på egna ben i egen bostad?

 

[Turnit]

Hejsan

Kan det inte vara så som du skriver att h*n tar igen förlorad barndom. Att h*n tillåter sig att vara liten, bli omhändertagen. Har ju själv fått dra det stora lasset med tre yngre syskon.

Hoppas det ordnar sig för er.