Solidariteten till bio

[lillan]

Hej!

Hur hanterar ni de större barnens solidaritet till bio?

När dom till och med ljuger för att slippa säga vad de egentligen känner och vad som har hänt för att skydda sina föräldrar?

När de inte säger sanningen att de inte vill träffa dom för att inte göra dom ledsna exv? Sedan att de själva är ledsna och besvikna de sväljer dom och låter föräldrarnas känslor gå före.

De liksom tiger och lider för det är något de är vana med och är enkelt på något sätt.

Vad gör man? Kan man göra något?

//lillan

 

[Voyager]

Med våran 18-åring så ställer vi liksom frågor..typ "Har du dåligt samvete för att du lämnat mamma och flyttat till oss?" Det blir "ja" till svar, och då fortsätter vi, och talar åter igen om att det är myndigheterna som bestämt det här och att det inte är ungdomens fel osv. För stunden verkar det "gå in" men man kommer hela tiden tillbaka till barnets/ungdomens skuldkänslor.
Som barn försvarar man alltid sina föräldrar.., man är extremt lojal..för man skäms nog..och får dåligt samvete...sen är det igång liksom.

Jag har själv varit placerad..och har berättat för den placerade hur jag kände osv. Tror att de kan känna igen sig lite grann.. Men har man inte varit placerad, kan det kanske vara svårt att ha något att jämföra med inför barnen..men kanske finns det någon situation i ens liv, som kan vara i närheten? Tror att de ofta kan behöva få spegla sig själva och deras erfarenheter i oss familjehemsföräldrar..

 

[ingrid]

Vår barn 10år när h_n kom och nu 15, kan till för ca 1år tillbaka förstå att det hade aldrig gått att bo hos bioföräldrar.

H_n kan till och med komma hem efter en helg med bio sitta och berätta allt, även negativa saker och säga dom är ju helt konstiga och pinsamma.

Jag har alltid försökt säga till våra barn att man får lov att tycka sina föräldrar är dumma o pinsamma ibland det är helt ok.

När det är kalas, skolavslutning o.s.v. vill h_n ha det här hemma annars blir det inget roligt.

Ingrid