Givetvis beror det på omständigheterna. Min enda erfernhet av en tonåring som själv velat bli placerad i fam.hem är en flicka som jag var kontaktperson för- som inte trivdes med en mkt dominant far o en mamma som hon inte kom överrens med. Flickan hade ingen missbruksproblematik o skötte sig bra, (förutom att hon vid ångest försvann på nätterna)men mamman, som haft ett missbruk, o hon hade aldrig kunnat nå varandra. Föräldrarna bodde inte ihop. Fliackan hade prolem med mkt oro o önskade sova /bo hos mig för att inte rymma. HOn fick sova hsos mig 1-2 nätter i veckan, men soc satte stopp för mer. Ävenom mamman var positiv till fam.hemsplacering för barnets bästa-ävenom hon då skulle känna sig ledsen (en mamma som såg vad dottern behövde o sina egna begränsningar att möta barnet :claphappy: ) Orsaken till att soc sa nej till frivilligplacering var att mamman eller pappan (som barnet vägrade träffa - o jag förstår varför)ansågs kunna ta hand om sin dotter. Än idag har vi kontakt...o det är 10 år sedan.....var kontaktperson till för 6 år sedan.
Så tyärr vet jag inte vad som gäller, men har bara denna erfarenhet att dela med mig av... kanske ngn annan som vet mer?