Ja min fråga är just som rubriken menar. Jag går i tankar att öppna mitt hem för ett barn på längre eller kortare tid. Jag undrar därför om det är någon här som gjort detta som studerande. Jag är 22 år gammal och studerar till fastighetsmäklare, jobbar något pass i månaden på ett eventbolag. Jag tar fullt lån, får en del pengar utav extrajobbet och har en överlag ordnad ekonomi. Jag har en lägenhet centralt och bor där med min lilla chihuahua-blandning samt två katter.
Jag har ett relativt stort socialt nätverk där jag känner mig trygg och är van vid barn så till vida att jag är äldst i syskonskaran och dessutom äldst i kusinskaran. På grund av tråkiga familjeförhållanden har jag tagit största ansvaret för min lillebror sedan han var cirka ett år till familjen ordnade upp sig fem år senare. Vet inte om det är så relevant på så vis, men jag har åtminstone ett mer realistiskt grepp kring hur det är att ha barn och jag är inte bara förblindad av en längtan efter en gosig liten harmonisk, supersnäll bebis. Det är inte det detta handlar om, utan jag vill öppna dörren för ett barn som inte kan bo hos sin biologiska förälder av olika anledningar.
Jag förstår också att förhoppningen alltid är att barnet ska kunna återförenas med en, vid ett senare tillfälle, förhoppningsvis mer stabil bio-förälder.
Och på grund av just detta undrar jag också över era erfarenheter; hur är det att få haft hand om ett litet liv och sedan få "lämna tillbaka" den lilla igen när det är möjligt. Jag hoppas ju att man knyter an till det lilla livet och känner att man vill ge denna sitt allt, men hur hanterar man sorgen när det är dags att gå vidare och bioföräldern är redo att ta över?
Jag studerar som sagt en relativt flexibel utbildning och kommer att ha möjlighet att tillgodose barnets behov. Jag planerar i så fall för barn under ett år eller runt cirka ett år. Jag känner mig inte ännu redo för ett äldre barn och att tillgodose dennes eventuella särskilda behov beroende på bakgrund och anledning till familjehemsplacering. Utöver detta känner jag också att det är något enklare (märk väl enklare, inte enkelt!) att ta emot ett mindre barn än en större äldre individ.
Så, ja, det var väl lite om mina tankar. Ge mig feedback, ni som kan och vet och har erfarenheter!
Jag har ett relativt stort socialt nätverk där jag känner mig trygg och är van vid barn så till vida att jag är äldst i syskonskaran och dessutom äldst i kusinskaran. På grund av tråkiga familjeförhållanden har jag tagit största ansvaret för min lillebror sedan han var cirka ett år till familjen ordnade upp sig fem år senare. Vet inte om det är så relevant på så vis, men jag har åtminstone ett mer realistiskt grepp kring hur det är att ha barn och jag är inte bara förblindad av en längtan efter en gosig liten harmonisk, supersnäll bebis. Det är inte det detta handlar om, utan jag vill öppna dörren för ett barn som inte kan bo hos sin biologiska förälder av olika anledningar.
Jag förstår också att förhoppningen alltid är att barnet ska kunna återförenas med en, vid ett senare tillfälle, förhoppningsvis mer stabil bio-förälder.
Och på grund av just detta undrar jag också över era erfarenheter; hur är det att få haft hand om ett litet liv och sedan få "lämna tillbaka" den lilla igen när det är möjligt. Jag hoppas ju att man knyter an till det lilla livet och känner att man vill ge denna sitt allt, men hur hanterar man sorgen när det är dags att gå vidare och bioföräldern är redo att ta över?
Jag studerar som sagt en relativt flexibel utbildning och kommer att ha möjlighet att tillgodose barnets behov. Jag planerar i så fall för barn under ett år eller runt cirka ett år. Jag känner mig inte ännu redo för ett äldre barn och att tillgodose dennes eventuella särskilda behov beroende på bakgrund och anledning till familjehemsplacering. Utöver detta känner jag också att det är något enklare (märk väl enklare, inte enkelt!) att ta emot ett mindre barn än en större äldre individ.
Så, ja, det var väl lite om mina tankar. Ge mig feedback, ni som kan och vet och har erfarenheter!
håller med ovanstående om familjehems barn men däri mott vill jag slå ett slag för kontaktfamilj !! 
kräver en hel del, och kanske vet jag inte ens hälften eftersom jag inte har egna barn ännu, precis som ni säger. Jag är oerhört nervös inför det faktum att "lämna tillbaka" den lilla/lille när/om den tiden kommer. 