När barnet inte finns i hjärtat!

[hjärterum]

Hej!

Jag läser så mycket här inne om kärlek till de placerade barnen. Men vad händer när den kärleken inte infinner sig? Vi har en tjej boende hos oss som har mycket sociala svårigheter och andra begränsningar som gör livet svårt för henne. Hon är på grund av sitt sätt väldigt svår att ta till sig. Jag känner väldigt mycket med henne och blir stolt och glad när hon presterar bra i skolan till exempel. Jag kan krama henne och vara nära fysiskt men jag känner aldrig en längtan efter henne eller blir glad när hon kommer hem. Hon har bott hos oss i cirka ett år och jag tycker inte mer om henne nu än i början. Jag trodde att det skulle växa fram men det gör inte det.
Vi har haft barn hos oss tidigare så det är inte det att vi har svårt att ta till oss barn som flyttat hem till oss, men just den här tjejen är så speciell att det är svårt.

Är det någon här inne som varit med om detta och hur har ni hanterat det i så fall?

 

[honey]

Jodå, visst har vi det........
Man gör "det man ska" och lite till fast inte med hjärtat och som du säger, det ger ingen glädje.
Vi visste att vårt uppdrag var tidsbegränsat och fick hjälp av en extern handledare som visste hur vi tänkte och kände.
Hon hjälpte oss att acceptera "good enugh", det fanns liksom inget annat alternativ.
Det är enda placeringen som vi i efterhand ångrar, även om det också är fel då vi lärde oss mycket.
Be om extern handledning är mitt råd!
Och lycka till.......

 

[MoALanta]

Vi har haft så hos oss, vår placering var avståndstagande, otroligt negativ, aldrig tacksam, aldrig en bekräftelse, ingen längtan efter oss och detsamma kände vi. Det var en sorg för oss att inse att vi inte knöt an och inte kände längtan, glädje och kärlek till hen.
Däremot så byggs det ju upp en relation iaf, vi fick lära oss att göra ett bra jobb, vi fick ändå beskyddarinstinkt och vi har hela tiden haft stöd ifrån våra handledare precis så som Honey ovan, handledning är a och o, iaf för oss.