Frågan är väl om man med ett missbruk ändå kan vara en tillräckligt god förälder till barnet. Det är svårt att tro det, men missbruk kan ju se väldigt olika ut och även hur det sociala nätverket fungerar. Att se sin mamma redlös och okontaktbar kan väl knappast vara bra för något barn...
Har själv vuxit upp med en missbrukande pappa och en stark och kärleksfull mamma. På något sätt har jag nog separerat den missbrukande pappan med hans kompetenta andra sida (den arbetande). Som pappa var han just inget att ha men vårt hem var ändå omsorgs- och kärleksfullt. Utan mamma hade nog inte vårt liv fungerat särskilt bra, men förr var det ju allmänt så att det var mammorna som skötte det mesta kring barnen.
Ofta sätter väl sociala först och främst in olika hjälp till familjerna t.ex kontaktfamilj, "hemma hos-are" m.m. innan de omhändertar. Jag känner till familjer som har varit långt mer dysfunktionella än en del missbrukarfamiljer. Här har inte barnens behov alls tillgodosetts. Mat, kläder, hygien, skola, förstå barns behov, nej inget har fungerat. Ändå har det tagit oändlig tid innan ett LVU gjordes. Det sägs att ett frivilligt omhändertagande är bäst i förlängningen (för barnen, samarbete m.m.) men har inte föräldrarna någon som helst "sjukdomsinsikt" så kommer de naturligtvis aldrig gå med på ett frivilligt omhändertagande och då brukar det bli LVU till sist.